Ett beslut som står kvar
Rolf Moberg lärde sig rostfritt på en verkstad i Älmhult och startade eget i en liten lokal på andra sidan samhället. Han hade inte mycket med sig. Men han hade bestämt en sak: här skulle det bara arbetas i rostfritt stål. Ingen svartplåt, ingen galvning, ingenting som kunde smitta av sig på materialet. Det beslutet har aldrig gjorts om.
Valet gav honom genast ett problem. Rostfritt är ett besvärligt material, maskinerna som bearbetar det är komplexa och tillverkningen kräver att man behärskar båda. Folk som gjorde det gick inte att anställa. De fanns helt enkelt inte. Alltså fick kunnandet byggas på plats, av dem som redan var där. Den som kunde mest fick alltid någon bredvid sig. Det är därför en av de allra första anställda långt senare kunde säga att kompetensen sitter i väggarna. Han hade varit med från början och visste vad det handlade om.
När sonen Stefan kom in i företaget fanns den kunskapen redan där. Det han tillförde var något annat. Riktningen ändrade han aldrig. Sättet att arbeta ändrade han.
Stora tankar hade byggts här länge. Det som saknades var maskiner som tog jobbet från ritning till färdig detalj utan omvägar. Den första lasermaskinen var därför en investering av en storlek företaget aldrig gjort tidigare. Styrelsen fick säga sitt och alla var inte säkra. Maskinen blev ändå en av de första i sitt slag i Norden och den gick i över tjugo år.
Efter den kom fler. Varje ny maskin flyttade gränsen för vad en kund kunde fråga efter och kunderna började fråga efter större saker. De gamla uppdragen fanns kvar, men vid sidan av dem växte tyngre arbeten fram för processindustrin. Ungefär samtidigt certifierades svetsningen. Kunnandet var detsamma som förut, men nu gick det att visa på papper.
Samtidigt syns nästan ingenting av det som lämnar verkstaden. Det sitter inuti maskiner som renar vatten, tillverkar mat och gör läkemedel, byggda av andra. Rostfritt härifrån finns i världens största vattenreningsanläggning utan att någon utanför branschen vet om det. Det har aldrig stört någon här. Vi bygger andras produkter och sätter inte vårt namn på dem.
Sedan kom året då världen stängde ner. Orderingången föll, men ingen behövde sluta. Beslutet var Stefans och skälet var inte svårt att förstå: det som tagit ett halvt sekel att bygga stod inte i maskinhallen.
Kanske är det därför så många har blivit kvar. Flera har arbetat här hela sitt yrkesverksamma liv. En personalpolitik som gör det förmånligt att stanna och en kultur där man tar hand om varandra är en del av svaret.
Kunderna har stannat på samma sätt. Majoriteten av dem vi levererar till idag har vi haft affärer med under mycket lång tid.
Maskiner går att köpa. Vi har köpt dem, en efter en, ända sedan starten. Kunnandet har vi fått bygga själva, person för person. Det arbetet blir aldrig riktigt färdigt.
